Snart ska jag gå ut och vara med Lousie, Simon o Marcus. För jag måste ut annars kommer jag dö av tråkighet!
Nåja, idag har det inte hänt mycket. Mamma, Matti och Alex åkte till fjälls idag så blev bara jag och pumba hemma över helgen skönt det med. Lika skönt som att det är sista veckan i skolan nästan vecka innan lovet. Men nu ska jag jag ju inte tänka på det, först ska det vara den här helgen.

Imorgon, så blire det kanske att åka skridskor med Malin och Olivia skit längesen jag har gjort det! Men kan bli kul, sen på kvällen ska vi gå på bio. Mer vet jag inte!

dålig dag, ingen uppdatering.

Idag när jag står och väntar på bussen så börjar två pojkar slåss (dom kanske gick i 3:an eller 4:an), dom står där och slåss medans ett helt gäng med killar från deras klass står och tittar. Medans en annan kille skriker "Dom fick ju slå med riktiga slag, KOM IGEN KOM IGEN!!". Till slut går en kille i mellan och en av killarna som slogs börjar slå på han medans han skriker " men sluta jag har ju inte gjort dig något!" till slut biter killen honom, han släpper och går.. medans han står kvar själv och resten av gänget tröstar killen som blivit biten.

Vad jag menar är det inte helt sjukt att killar i den åldern håller på så där? Bara att dom håller på och skriker " han fick slå med riktiga slag!". Vadå riktiga slag? Man ska varken slåss med "riktiga" eller "inte riktiga", det värsta var att man såg ju hur det andra killarna stog och retade han så han skulle slå till dom, men sen när han gör det så säger dom att han är dum i huvudet. Vet inte riktig vad man ska säga om det? Men har redan märkt att barnen på den nya skolan jag har börjat är lite annorlunda jämfört för vad jag minns att det var när man var mindre, man hör nästan varje dag när barnen svär, skriker, slås och mycket mer. Vad har iegentligen hänt?

Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta, känner mig arg samtidigt som jag nästan känner mig ledsen.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad som är rätt eller fel i dina ögon. Jag tog ett beslut, ett ynka litet beslut, som det verkar som att du aldrig ska förlåt mig för.
I mina ögon har jag inte gjort något, men i dina verkar det som om jag har gjort mitt livs misstag. Du hör aldrig av dig, det har nu snart gått 4 månader, men du sitter där och är så j'vla envis, du är som en helt annan människa. Som jag inte känner, du är inte den du var för 1 år sen. Han jag älskade och vara hos, när jag satt och ränkade ner dagarna till nästa lov för att få åka ner och träffa er.

Men nu är allt annorlunda, jag har alltid gjort som du vill. Ibland för att jag också velat det, ibland för att bara göra dig glad. Men nu sa jag ifrån en ynka gång och gjorde som jag vela. Du måste ju förstå att jag också har grejer jag vill göra, kan inte alltid göra som du vill. Minns du inte själv hur du var när du var liten? Vad hade du kanske sagt om din mamma eller pappa hade bestämt allt du skulle göra?

Men är det här vad du vill, att vi aldrig ska prata igen? aldrig ses?
Du kanske inte behöver mig, du tycker kanske allt blir mycket bättre utan mig..
Men sitt inte och tänka att jag ska ring, tänk efter hur många gånger jag iegentligen har fått ringa dig!
Tänk på att, det är inte bara dig det handlar om..

Sitter här hemma med mamma, resten av familjen är i fjälls.
Kom hem ungefär klockan 23.00 från stacken, var trött som jag vet inte vad! Men nu har det gått över, så ska titta film med mamma. Det blir.. "the perfect man" tycker den är ganska bra. Typisk Sandra film.
Aja, men nu ska jag ta det lungt med min mamma, godnatt skriver i morgon! :)


Jag och Alex, jag som är ansvarig för den "vackra" konsten i ansiktet!