Det är du själv som har kastat bort dina chanser, du som har förstört dom inte jag.
Jag gav dig möjligheterna, men du struntade i dom totalt. Dom fanns rakt framför ögonen på dig, men du valde att blunda och skita i dom. Kom inte säg till mig då att du aldrig fick någon chans. Jag gav dig många, nästan för många. Jag har varit alldels för snäll, men genom att försöka att stå upp för mig själv som jag borde. Så gör du det så svårt, som om jag borde komma på mina knän för att låta dig få ännu en chans. Men nej du det kan du glömma, det här är något som alltid kommer finnas kvar. Så man kan ju fråga sig? Vems fel är det att det blev en stor scen av det här? En så totalt onödig röra. Nå inte är det mitt jag såg aldrig ett problem i det hela, för du sa aldrig till mig. Utan i stället tror du att jag ska kunna läsa dina tankar? Men tyvärr så har du inte lärt mig sådant.
Du borde lära dig något, " Lär dig livets stora gåta älska,glömma och förlåta"