Jag fortsatte att gå , medan jag tittade bak var fjärde sekund, nästan varje gång kunde jag se hur en svart skugga svepte förbi. Jag försökte övertala mig själv att inte bli rädd, att skuggan bara berodde på att jag kanske hade råkat dricka för mycket på Sofias fest, men ändå blev klumpen i magen bara värre och värre. Utan att jag själv tänkte på det, så hade jag börjat små springa, allt för att jag skulle komma hem fortare. Jag tittade snabbt bak när jag sprang och märkte att jag inte längre kunde se någon skugga, istället såg jag en man gå där bakom, en man med en svart rock och en luva som hängde för ansiktet och på grund av den mörka vinter natten kunde jag inte se vem mannen var. Jag slutade att springa men gick allt fortare och fortare, plötsligt känner jag hur någon greppar tag i min axel. Mitt hjärta började slå volter, min kropp vart alldeles förstelnad. Vad skulle jag göra? Springa och skrika eller vända mig om och slå?

Precis när jag vänder mig om för att slå till personen känner jag hur den greppar tag i min hand. ” Är du galen? Har du tänkt slå mig?” sa han, han som jag såg var min pojkvän.

”Är du dum i huvudet? Du kan ju för fan inte skrämmas så där! ”skrek jag.

”Förlåt älskling det var inte meningen” sa han med en sådan gullig röst så jag inte kunde låt bli att le och bli alldeles varm inombords. Sakta böjer han sig fram och tar mitt ansikte i hans händer och kysser mig ömt, plötsligt kändes det som om jag fick tusen fjärilar i magen och jag var så glad att han stod här med mig.

”Jag måste gå nu, mamma är redan arg. Vi hörs, jag älskar dig Linnéa!” ropade han medan han gick. ”Jag älskar dig också Andreas!” ropade jag tillbaka.

Jag fortsatte att gå, och jag kunde nu se mitt hus nedanför kullen. Huset stack ut ganska mycket eftersom att min mamma hade fått för sig att huset skulle vara ljusblått och resten av husen var typiskt svenska, röda med vita knutar.

Jag började genast känna mig mycket tryggare, tack vare Andreas hade jag glömt den läskiga mannen. När Jag bara var ett kvarter bort från mitt hus, kom den hemska känslan tillbaka att jag var förföljd. Jag vände mig om, där stod han samma man som jag sett tidigare. Jag såg hur mannen gick allt fortare, jag började springa hem och önskade att mannen skulle försvinna.

När jag kom hem smällde jag igen dörren efter mig, och låste. Jag satte mig på stolen som stod mitt i mot dörren, där satt jag och kände rädslan i hela kroppen. Allt jag gjorde var att stirra på dörren. Aldrig, aldrig någonsin hade jag varit så rädd som jag var nu.

Precis när jag skulle ställa mig upp, så hör jag hur någon går upp för trappan mot ytter dörren. Jag bara stod där helt förstelnad, jag kunde inte slita min blick från det frostade glaset i dörren. Allt jag kunde se var någon som gick på verandan. Jag sprang till telefonen.

“ Svara snälla, snälla, snälla..” sa jag medan jag skräckslaget tittade runt i huset.

“ Hallå?” svarade personen i telefonen. “ Snälla Andreas du måste komma hit, mamma och resten av familjen är bortresta. Och jag lovar det är någon här ute!” Sa jag så fort att jag nästan snubblade på orden. “ Linnéa klockan är tre på natten gå och lägg dig, du är säkert bara trött.” viskade han så det lät som om han skulle somna. “ KOM HIT NU OM DU VERKLIGEN ÄLSKAR MIG!” Skrek jag och la på, jag hoppades på att det skulle få han att vakna till. Tjugo minuter senare hör jag åter igen att någon går upp på bron.

“ Öppna Linnéa, det är jag, Andreas.” skrek han.

Jag sprang fram till dörren och öppnad, när Andreas kom in så slängde jag mina armar om han och höll nästan på att börja gråta för att jag var så glad att jag inte behövde vara själv längre. “ Åh, du kom!” sa jag och försökte torka bort de tårarna som höll på att komma.

“Jaja, men kan vi gå och sova nu? Vissa sov ju, när vissa andra ringde” sa han och lät nästan sur. Jag orkade inte bry mig i att han lät sur, jag var bara så glad över att han faktiskt hade kommit. Vi gick och la oss i min säng, och jag la mig tätt intill Andreas och höll om honom. Äntligen skulle jag få sova.

Plötsligt Vaknar jag av att Andreas telefon ringer, jag slänger en snabb blick mot klockan och ser att den redan är halv fyra. “ Vakna Ante, din telefon ringer. Och klockan är redan halv fyra.” sa jag medan jag klättrade över honom för att gå och sätta på te vatten, allt springande igår hade gjort så att hon fick ont i halsen. Tanken på vad som hade hänt igår fick mig att fundera på vem mannen igår var, men jag försökte övertala mig åter igen att jag säkert bara sett i syne. Det hade helt enkelt blivit lite för mycket sprit på Sofias fest. “ Tjena trollet!” skrek Andreas när han kom in i köket. Jag tog en snabb titt i spegeln och såg att mitt bruna långa hår stod åt alla håll och kanter, och sminket från igår var alldeles svart. Man kunde nästan tro att mina bruna ögon var kol svarta. “ Jag måste gå nu, flyget går om tre timmar. Fy fan vad skönt att slippa den här kylan och få åka till Spanien. Fast kommer ju sakna dig otroligt mycket.” sa han och gav mig en puss. “ Hejdå och skynda dig hem!” skrek jag medan jag såg han försvinna bland husen. Det hade redan hunnit bli mörkt och dimman låg som ett tjockt täcke över byn.

Jag började fundera över om jag skulle ringa till mamma och höra om de skulle komma hem idag. Men då skulle hon tro att jag inte vågade vara ensam hemma, och då skulle jag aldrig få flytta till Umeå i höst och börja plugg där. Istället bestämmer jag mig för att titta tv, dagen gick fort eftersom att jag nästan sovit bort hela. När klockan var tio över tolv, bestämde jag mig för att gå och slå på en film i mitt rum. Jag gick upp på över våningen och gjorde mig i ordning, nästan direkt efter jag slagit på filmen kände jag hur ögonlocken blev allt tyngre och till slut somnade jag. Efter att ha sovit i en halv timma, så vaknar jag upp av att ytterdörren på nedervåningen smälls igen. Men en fart flyger jag upp ur stäng och står helt still för att lyssna. Jag smyger sakta fram till dörren och ser genom en springa i trappan att det är någon där nere, fort slår det mig att personen ser exakt ut som mannen från igår. Och det tar inte länge tills att jag inser att det är mannen från igår, med världens klump i magen så flyger jag under sängen och hoppas på att han inte ska hitta mig. Plötsligt hör jag hur det blir alldeles tyst. Men tystnaden bryts snabbt när jag hör hur någon går i trappan, fotstegen hörs allt tydligare och man kan höra nu att det står någon just på väg in till mitt rum, just känns det som om min mage skulle sprängas och tårarna börjar forsa ut. “ Snälla gode gud låt han inte hitta mig, jag gör vad som helst bara det här är över” tänker jag och hoppas på ett mirakel. Nu när jag tittar mot dörren så ser jag inget och hör inget heller. Sakta börja titta runt, just då känner jag hur någon greppar tag i min fotled och med ett ryck så dras jag fram ur sängen.

Mannens ansikte är det första jag ser, och med världens chock så ser jag vem manen är, min biologiska pappa. Med grepp om min högra fot led och med en vas kniv i hans vänstra hand.

“ Nej snälla, låt mig vara!” skriker jag medan tårarna forsar ut. Men jag märker att inget har tänkt hindra honom, snabbt för jag tag i ett glas som hamnat under sängen och kastar det rakt i huvudet. Just då tappar han greppet om min fot och jag reser mig snabbt upp för att springa iväg. När jag kommer till trappan känner jag hur han greppar tag i min axel. Jag flyger ner på golvet på mage. Jag skriker som aldrig för ock hoppas att någon ska höra mig. Just då känner jag det sista jag någonsin kommer få känna, hur min egna pappa vänder mig och sticker en kniv rakt genom bröstet på mig, jag känner hur jag allt får svårare att andas och hur det sakta svartnar till för ögonen…

“ Linnéa, kom och hjälp till här vi har en hel del att bära in. Simon kan du säga åt din stora syster att komma ner?” skriker Linnéas mamma från neder våningen.

Simon springer snabbt upp för trappan och in till sin systers rum. “ MAAAAMMA!” skriker Simon innan han faller i hop på golvet, hur skulle han någonsin få bort den bilden? Sin stora syster död och blodig liggandes i sin egen säng.

Linnéas mamma kommer upp springandes upp för trappan tätt följt av hennes man. När de kommer in i rummet, står de som förstelnande. Linnéas mamma brister ut i tårar, där ligger hennes dotter i sin egen säng, liggandes i sitt eget blod med en lapp på bröstet.

Där det står: