Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta, känner mig arg samtidigt som jag nästan känner mig ledsen.
Jag vet inte vad jag ska göra, vad som är rätt eller fel i dina ögon. Jag tog ett beslut, ett ynka litet beslut, som det verkar som att du aldrig ska förlåt mig för.
I mina ögon har jag inte gjort något, men i dina verkar det som om jag har gjort mitt livs misstag. Du hör aldrig av dig, det har nu snart gått 4 månader, men du sitter där och är så j'vla envis, du är som en helt annan människa. Som jag inte känner, du är inte den du var för 1 år sen. Han jag älskade och vara hos, när jag satt och ränkade ner dagarna till nästa lov för att få åka ner och träffa er.

Men nu är allt annorlunda, jag har alltid gjort som du vill. Ibland för att jag också velat det, ibland för att bara göra dig glad. Men nu sa jag ifrån en ynka gång och gjorde som jag vela. Du måste ju förstå att jag också har grejer jag vill göra, kan inte alltid göra som du vill. Minns du inte själv hur du var när du var liten? Vad hade du kanske sagt om din mamma eller pappa hade bestämt allt du skulle göra?

Men är det här vad du vill, att vi aldrig ska prata igen? aldrig ses?
Du kanske inte behöver mig, du tycker kanske allt blir mycket bättre utan mig..
Men sitt inte och tänka att jag ska ring, tänk efter hur många gånger jag iegentligen har fått ringa dig!
Tänk på att, det är inte bara dig det handlar om..